Läste Murakamis “den färglöse herr Tazaki” i dagarna. Vilken sorglig prick. Murakamis böcker är surrealistiska och torra som vanligt. Tyckte det mesta i boken var tramsigt och Tazaki själv verkade som en riktigt oskön kille. Liknade mig, faktiskt. Minus alla snygga tjejer som hade sex med honom i hans drömmar då. Och att jag inte är en arkitekt för tågcentraler. Men annars så – han är ensam, fundersam och lite bitter över livet. Lite självinsikt har jag ju. Det liknar mig. Men det gör mig inte så mycket, förutom att Tazaki verkade smärt och trimmad, vilket jag inte är. Snarare tvärtom.
Det här får man ju visserligen aldrig uppleva. Men det är som det är. Vill jag ens det? Nej.
Det fick mig att fundera på om det kanske inte är dags att göra något åt saken. Får gnugga min ingenjörshjärna lite extra för att komma på lösningar, dock. I boken så är Tazaki en ganska bra simmare. Han går till simhallen rätt ofta och tänker på någon kompis som han träffade där och verkade romantiskt intresserad av på något plan. Helst skulle jag vilja slippa homerotiska möten. Men simmandet låter vettigt. Jag har alltid gillat att simma. Minns resorna till Öland och Gotland på sommarsemestern med päronen där jag fick bada hur mycket jag ville. Jag tyckte om det. Vore kul att återuppta intresset hemmastädes igen.
Jag har kollat på att skaffa pool och tillbehör till det av den anledningen. Det borde inte vara så svårt. Lite vett innanför skallbenet har man ju. Och oavsett – hur mycket behöver man göra? Bara gräva ut lite plats i tomten, kakla och täta in området, och fylla på med klorvatten. Inte så svårt. Kanske köpa till något som kan täcka poolen när det är höstrusk och vinterregn eller snö. Kanske jag ska investera i ett spa? Vore ju faktiskt skönt att få kunna spänna av efter en simtur. Kanske knäcka en kall och fundera över livet som Tazaki. Lyssna på klassisk musik. Sånt som intellektuella gör.
Nåja, jag vet inte. Kanske, kanske inte. Det är som det är.
-Swimolf out.