Självförsörjande på öl

Det här med öl, snus och röka är viktiga frågor framför allt av ekonomiska skäl. Det ska va värt att supa. Det är i och för sig alltid värt att supa, men man vill ju att öldrickandet ska vara förenat med guldkant och då gäller det att klippa kostnader. Sagt och gjort; Jag investerade helt enkelt i ett eget bryggeri, en grainfather, rejäla doningar som till fullo tillfredsställer pappsens behov av prima pilsner.

Först gjorde jag matematiken och den var enkel. Med en vit dag i veckan skulle jag gå plus på min grainfather redan efter en månad så det var naturligtvis inget snack om saken och detta var troligtvis en av de bättre investeringarna jag har gjort. Nu kan man ju vara lycklig hela dan för helvete. Inget snack om saken som sagt.

För att avliva fler kostsamma laster i samma smäll tog jag och köpte både snus och råtobak när jag ändå slog till och skaffade min grainfather och eget bryggeri.

Nu är det ju så att Lyxfällan skulle få stora problem i de fall de tog sig an uppgiften att få mig att lägga ner rökat och krökat av ekonomiska skäl. När jag dricker bira går jag ju för helvete med plus! Nyttigt är det också med alla b-vitaminer så Lyxfällan får helt enkelt ta och leta rätt på nån annan att rädda.

Det är för jävla rogivande att luta sig tillbaka och ha ölsatsen porlande. Här behövs inga avslappnande fontäner som kärringen pladdrar om. Hon kan peta in en pinne i brasan.

Och så har jag ju blivit så in i helvete populär den senaste tiden. Det är grabbarna i grannskapet som börjat springa här i allt tätare intervaller. Jag förstår ju att det är min karisma och min ödmjuka personlighet och stimulerande konversation som lockar hit fanskapen. Ja – och den goda ölen förstås.