På tal om att vara utanför

Som sagt, på tal om att vara utanför. Jag brukar ju säga att jag har ett ganska hårt yttre men en ganska mjuk och geggig insida. När jag ler åt något snillrikt skämt som en ordvitsare drar så vrålskrattar jag oftast inombords. Det är ju så det är och brukar vara. Folk vill egentligen leva ut sina känslor mer och visa sin geggiga insida mer inför andra. Även jag, kan jag påstå. Men det blir ju så pinsamt när man gör det. Men jag vill ha ändring på det. Ännu mer nu efter att jag kikade på en dokumentär som en bekant tipsade om: “The mask you live in”. Handlar om hur vi pojkar växer upp i en machokultur som vi kanske egentligen inte alltid vill vara en del av. Jag började tänka efter att jag sett klart – är jag kanske en sån filur? Ja, det kanske jag är. Jag kanske bara har maskeradkläder varje dag inför andra. Inklusive mig själv.

barack-obama-mask

Man kanske ska gå så långt som att helt hänge sig åt att faktiskt bära en riktig mask, eller maskeradklädsel för den delen. Kanske en ledsen eller arg clown. Eller bara en peruk. Bara så man gör verklighet av det skådespel man tar del av varje dag á la Brynolf. Man är ju ändå inte sig själv i slutändan.

Eller så kanske jag bara ska börja öppna upp lite mer. Faktiskt gapskratta åt ordvitsar istället för att dra litet på smilbanden och fnysfnissa. Kanske gråta en skvätt till sorgliga filmer. Ge en komplimang eller två.

Det är svårt det där. Och man är ju ändå nära 60 jordsnurr. Men det är ändå inte försent antar jag.

Tårdrypande hälsningar,
Gråtolf.