Ljus i mörkret

Mina föräldrar skulle nog inte påstå att jag är något ljushuvud, men å andra sidan är det mycket mina föräldrar inte skulle påstå om mig. Och jag håller med dem; jag har ju ärvt från dem. De enda ljuspunkter jag fick med mig i arvet efter dem var ett antal fönsterlampor de tvingade på mig när jag flyttade (läs; flydde) hemifrån.

Dessa lampor var det brightaste släkten hade att tillföra i det stora hela.

Jag har alltid varit rättvis och ärlig och kan därför med fog påstå att släkten aldrig hyst några Einsteins. Men jag är inte bitter.

Det går att utbilda sig. Det insåg jag ju när fönsterlamporna väl hängde på plats där i fönstren och jag tryckte på lysknappen och, nä – ingen reaktion. En utbildning till elektriker hade naturligtvis gjort susen vid detta tillfälle. Men en utbildning till psykolog med specialitet på dysfunktionella familjer hade säkerligen kommit till större nytta. Så – fönsterlamporna åkte raka spåret ut med grovsoporna. För – jag är inte bitter, som sagt.

Bitterhet är som röta i benen står det någonstans, så jag är mån om är att hålla humöret på topp, oavsett vad. Oavsett vad – ska man vara glad.

Så länge man har tak över huvudet får man vara tacksam. Har man inget annat att vara tacksam för så får man vara tacksam över att taket inte rasat in. Jag menar, det är ju bara det som saknas, att taket rasar in. Man ska ju vara så jävla tacksam för det där förbannade takhelvetet.

Det hade kunnat vara värre. Det finns alltid någon som har det värre – och DET ska man vara tacksam för!!?

Vad är det för filosofi – att man ska vara tacksam för att någon har det värre!!? Är det godhjärtat det? Hör såna tankar hemma i den humanitära stormakten? Jag är glad för att andra har det värre? Nej – jag är INTE bitter – för någon annan har det garanterat värre! Jösses.